Nattaprat

Varje semester är det samma sak; jag vänder på dygnet!



Jag är kvällspigg och morgontrött av födsel och ohejdad vana. På senare år har jag dock märkt en viss förskjutning, i det att jag blivit mer trött om kvällarna. Har jag då blivit piggare om morgnarna? Hahahahaha! (Lätt hysteriskt skratt.) Inte en chans! Så dygnet krymper, får man säga...



Utom på semestern, då.
På semestern ger jag normaliserad dygnsrytm fingret. Och gör som jag vill.
Som i år då; första delen av semestern höll jag vad som väl får kallas en "normal" (ett ord jag avskyr! men OK då!) dygnsrytm. Jag var kanske uppe liiite längre och gick upp liiite (teeny-weeny!) senare än vanligt. Men annars var jag ganska exemplarisk på att hålla "normala" tider. Under kursveckan gick jag vissa dagar till och med upp tidigare än jag brukar göra när jag jobbar (flextid - all hail!) Vi delade upp matlagningen, och den där första dagen när "mitt" matlag skulle stå för krubbet ringde klockan redan vid sju, och jag stöööönade:
Vad fan, jag har ju semester!
Men det gick det också.



Den här senaste veckan, dock, har jag börjat hemfalla åt gamla vanor. Uppe sent, sover sent. Är mer eller mindre "hjärndöd" under senare delen av eftermiddagen (idag sov jag t.o.m en stund!) och kvällen. För att sedan vakna till liv sent på kvällen. Som ikväll, när jag blev sittande att titta på en fullständigt urusel film (Black River på TV4 Plus), mest för att jag ville se om det var aliens eller staten eller en ondskefull professor eller något sådant där liknande som var boven i dramat. Nu är filmen slut och jag är klarvaken.



Annars brukar sen kväll betyda att jag plötsligt vaknar till liv och börjar måla/skriva/pyssla/allt på en gång. Fnys! Som om det inte skulle gå att göra under "normala" tider! Men jag antar att man måste acceptera sin egen dygnsrytm. Oavsett hur mycket ur fas med resten av samhället den än kan tyckas vara. För samhället tycks ju bygga på någon slags luthersk föreställning om att det dygdiga i tidiga morgnar och tidiga kvällar; sömntutor göre sig icke besvär! Då brukar jag vara stolt över denna min medfödda (morgontrött av födsel och ohejdad vana, you know!) protest mot "normalt"...



Men om inte fullt en vecka ska jag börja jobba igen. Och jag vet att det brukar ta tid att vända tillbaka dygnet. Det duger verkligen inte att börja vända på dygnsrytmen nu! säger jag strängt åt mig själv varje ikväll. Eller natt, för jag kommer ju i säng alldeles "för sent", typ halv två, två... då ställer jag klockan på nio, och säger åt mig själv - lika strängt! - att jag ska kliva upp så snart klockan ringer.



Sedan sover jag alldeles för länge.
Igen.



Så jag borde verkligen gå och lägga mig nu.
Jag ska bara...



Bara fixa de här presenterna till Ingrid - brända skivor med åttiotalsmusik. Som tack för kattvattnandet under min resa, och som värdinnepresent; imorgon... ey! ikväll ska jag gå på grillfest hemma hos henne. Och hembränningen kan naturligtvis inte vänta tills det blir dag... ;) Då ska jag ju för övrigt måla två "omslag" till de hembrända skivorna, betydligt roligare och mer personliga än de dödstråkiga omslag som följer med tomma CD-skivor. Konstigt att jag inte har börjat med det förresten. ;)



På TV visar de en repris av Allsång på Skansen, men jag har tryckt på Mute. Det blir nästan komiskt att se människor sjunga när man inte hör ljudet. Och programmet framstår som än mer bisarrt! Jag kommer ihåg en kommentar från Jennifer, min kompis i USA:
Ni skålar väldigt mycket i Sverige!
Varpå jag var tvungen att skratta, och replikerade:
Då skulle du veta hur mycket vi sjunger!
Hon förstod inte alls mitt skratt, men var för (amerikanskt) artig för att fråga. Däremot ville hon veta vad jag menade med att svenskar sjunger. Och jag försökte förklara både snapsvisor, allsång och körsång... eh, det var faktiskt inte det lättaste.
Och hon då, (amerikanskt) angelägen om att underhålla den trevliga stämningen i vårt samtal:
Det verkar som om ni har väldigt trevligt på era fester!
Det var ju liksom ingen idé att försöka förklara hela komplexiteten i svenskars sång- och dryckeskultur...



Nu är det Tommy Nilsson på Allsång på Skansen. Enligt löpsedlarna tidigare denna vecka hade han tänkt sjunga en "sexsång" till sin fru, Malin Berghagen. Fast det gjorde han ju inte, så jag ids inte slå på ljudet. Men jag undrar en del över vad i helv*te en "sexsång" är! Jag menar, i dagens samhälle där allting tycks kretsa kring sex! Jag såg texten till den där förmenta "sexsången", och jag måste då säga att den knappt ens hade passerat censuren i Mitt Livs Novell. (Om den nu ännu finns kvar. But you know what I mean.) OK, jag fattar att Allsången ska föreställa vara ett "familjeprogram" (detta j*vla heteronormativa begrepp!), men allvar, hur skandalöst är det med en sång där rader som "jag vill ligga med dig" finns med?! I ett program som säger sig "hylla" Pride, och tar in två skådisar, eller vad de nu var, för att symbolisera ett nyss ingånget gay-äktenskap; den verkliga varan var tydligen för kontroversiellt, eller?!



Hmm... come to think about it, så var nog Tommys menlösa "sexsång" för kontroversiell för Allsången. Och det säger ju en del om det där programmet!



För övrigt trodde jag att Tommy Nilsson dog ut med dinosaurierna. But hey, that's me! :D



Men nu kanske jag skulle gå och lägga mig. Klockan är ju trots allt ett på natten. ;) Och jag ska orka en fest imorgon ikväll.
Men jag är pigg och pratsam och... dessutom börjar nu Halloween på ettan, och det var åratal sedan jag såg den, det är ju faktiskt en riktig klassiker!



Hey, som sagt, vem sa att jag var konsekvent? ;)