2006-02-10

Skuld

Ikväll äts jag upp av skuld.
Skuld!
För att jag aldrig ringde.
För att jag är så egoistisk.
För att jag älskade henne.
Men inte sa det.
Någonsin.
För att jag tog henne för given.
För att jag inte hälsade på under semestern.
Som vi hade pratat om.
För att jag inte orkar ringa till kusin J.
Och vara där för honom.
För att jag skrattade häromdagen.
Och var lycklig.
För att jag njuter så mycket av att måla.
För att jag inte alltid tänker på henne.
För att jag är var en dålig brorsdotter.
För att jag skriver detta.

posted by carra at 19:43

4 Comments:

  • Nej nej känn aldrig sådan skuld som du gör nu. Den man älskar känner det ändå. Det behöver man inte tala om.Var nu snäll mot dig själv och "kasta bort" de där skuldkänslorna. Är det som jag tror, då finns hon med dig Överallt. Så länge du vill. Och hon vill att du ska skratta och måla. Jag känner ju inte alls dig, men tror ändå att skratt och kreativitet är mer du - än gråt och skuld.
    Kram Nalle

    By Anonymous Anonym, at fredag, februari 10, 2006  

  • Jag håller helt med dig om att faster skulle vilja att jag skrattar och målar och lever mitt liv. Men skuld är en del i sorgeprocessen, och går inte att komma runt. Jag måste ta mig igenom den.

    Tack för din omtanke, den värmer enormt.

    By Blogger carra, at lördag, februari 11, 2006  

  • Hej igen!
    Ja sorg är svårt. Är själv inne i en sorgeprocess då min mamma nyligen har gått bort. Man känner sig så maktlös inför sina egna känslor. Min mamma var gammal, men ändå känns sorgen stor och tung.
    Kram Nalle

    By Anonymous Anonym, at lördag, februari 11, 2006  

  • Det var tråkigt att höra, Nalle. *kram*

    By Blogger carra, at lördag, februari 11, 2006  

Skicka en kommentar

<< Home