Memories

Begick det klassiska misstaget när jag kom hem; jag lade mig ned... och somnade prompt! Två och en halv timme senare vaknade jag av att Aramis slickade mig på kinden. Så gulligt, det har han aldrig gjort förut. Nå hur som helst, nu är jag pigg som en mört. Eller det är jag ju inte, egentligen, men det är stört omöjligt att somna.



Så nu sitter jag här och ser snön falla utanför mitt fönster, samtidigt som jag påpassligt nog lyssnar på Eva Dahlgrens nya CD, Snö (som är sååå skön). Det är så vackert med julgranen, som föreningen har rest i mitten av gården, och med alla ljusen i fönstret. Jag har faktiskt inte pyntat alls, än mindre plockat fram adventsstaken! Ja jag vet!! Men för varje år som går blir jag alltmer ointresserad av det där med advent, jag vet faktiskt inte varför. Tänker på mamma och hur mycket hon älskade att göra advent... åratal senare blir jag någon slags antites till detta. Ändå har jag bara ljusa minnen av mamma och hennes adventpysslande. Eller... har jag verkligen det? Jag minns ett antal förstörda julaftnar, men jag kan inte minnas en förstörd advent. (Förutom att hon envisades med att tända ljusen i adventsstaken flera dagar i förväg, och det fick man bara inte göra, enligt Rödhätte-barnet! :D) Nå hur som, så tror jag inte att min negativa inställning till advent har något med mamma att göra. Jag var nog så ivrig att få upp adventsgardiner (nu hör jag den kollektiva dunsen av mina vänner, som svimmar av förvåning) och allt det där en gång i världen. Men nu... jag har tappat allt det där.



Lite trist är det.
Men sedan kommer jag hem till pappa strax före jul, och vi pyntar gran och hus, medan vi lyssnar på olidligt sliskiga julsånger och dricker lite glögg. Det är det närmaste julstämning jag kommer nuförtiden. Annars tycker jag mest att de där dagarna går alldeles för fort, jag hinner aldrig fatta vad som händer, och det är alldeles för många minnen... slöjor av vemod kring mitt hjärta... alla dessa kära som inte längre finns hos mig... och den hemska känslan av lättnad... hon kan inte göra mig illa längre... Men fina minnen också, självfallet.



Och första julen i mitt första egna hem... hur mycket presenter jag fick av mamma både före och till jul, alla julsaker hon gav mig, mycket lyckligare över att få pynta sin dotters nya hem än vad dottern själv var! *fniss* Idag finns nästan inget av det kvar. Förutom den där vita porslinstomten med sitt "flickering light" inuti; ena armbågen är krossad, men hjälpligt lagad... ungefär som min och mammas relation, tänker jag mig. (God bless her, may she rest in peace.)



Den kommer nog fram i år också, vad det lider.



Oj vad hände med det här inlägget, jag skulle ju bara plappra lite, åsså kom alla dessa tankar på mamma och forna tiders jular... Hmm. Det är det jag avskyr med den här tiden på året, hur lätt jag faller offer för diverse minnen, de flesta lika mörka som decembernatten.



Hon skulle antagligen ha gjort mig illa igen. Men jag önskar att jag fick fira jul med henne igen. Jag saknar henne. En saknad omgärdad av taggtråd och tårar.



Ilskan i kroppen har parat sig med sorgen
och barnen dom föder har mig fast,
åh dom bjuder mig att äta ur vidriga små händer
och jag sväljer skuld.
Dom tog dig,
dom tog dig,
dom tog dig.
Varför inte mig?
(Eva Dahlgren, "Döden", Fria världen 1.989, 1989 - samma år som mamma dog!)