All by myself

Två av mina vänner är ute på date ikväll. Själv sitter jag hemma, sippar på ett glas rött, lyssnar på opera och målar. Som så många gånger förut. Story of my life, truth to be told. Men lugn, det är självvalt, så jag klagar inte. Inte mycket, i alla fall. ;) För jag är lite avundsjuk, det ska jag villigt tillstå.



Men jag mår ju så bra!
Så bra, att det nästan är straffbart.
Mina helger är mina oaser. I all min ensamhet.
Kanske är det patetiskt. So be it. Det ska mycket till innan jag förklarar mig villig att ändra på det. Jag är medveten om att jag blir mer och mer kräsen, mer och mer "egen", i all min ensamhet. I den lilla håla i Lappland där jag växte upp kallas sådana som jag "gammjänt". En sådan som inte "har någon karl". (Hur har man en karl, det har jag aldrig fattat??) Andra uttryck, icke norrländska, är "ungmö" och "på glasberget".
Som om livet definierades utifrån tvåsamhet!



Men nåväl, då är jag väl en "gammjänt" då. Det besvärar mig inte tillnärmelsevis så mycket som det besvärar dem som använder sådana uttryck. Jag ser mig som en evighetssingel. Ensamhet gör ont. Men den kan också vara fruktbar. Och ensam är jag inte. Jag står inte och faller med en livskamrat, även om jag gärna skulle vilja ha en sådan. I brist på en livskamrat delar jag mitt liv med min familj, mina vänner och min älskade odrägliga pälsboll. Det där är inget som Normerna tycks förstå. Men det funkar för mig.