Skratt, mitt drottningdöme för skratt!

Idag har jag skrattat. Högt och mycket.
För att inte tala om välbehövligt!



Först vid lunchen tillsammans med mina favvoarbetskompisar, och ett samtal som (bland annat) kretsade kring Let's Dance, Anna Book och hur A & jag skulle te oss i en dans med det s.k. "dödslyftet"...



Därefter på en högst spontan middag med ett glas rött vin (nåja, mer än ett, då) tillsammans med Sötnos-Bollen. Där vi bl.a. spånade över hur vi bäst skulle kunna göra skandal på den årligen återkommande "Jobbfesten" till sommaren... *asg*



Men högst skallade skratten när Bollen konstaterade, aningen lättad, att hon i alla fall (föregicks av en long story, don't ask...) hade en date på Alla Hjärtans Dag i år.
- Jaha! utbrast jag intresserat. Med vem då?
- Med dig, Carra... påminde Boel.
- ?? ... jaha... ja just det ja! (Några sekunders perplex tystnad från Rödhättan.) Jamen då har ju faktiskt jag också en date på Alla Hjärtans! Det har inte hänt på... eh... det har nog aldrig hänt förut, faktiskt.
Avdelning: Förvirrade samtal är det här gängets speciality... ;)



Efter den här totalsvarta helgen, då jag liksom "slog i botten", har några av de sorglandsförvisade livsandarna börjat återvända. De fladdrar milt in över mig, sätter sig i grenarna, sprider grönska och värme och en aning om sommar & sol, och de skrattar med mig. Jag söker mig tillbaka till mina älskade, älskade vänner, efter ett pars veckor självvald isolering, och det är ju min bästa medicin. Jag har inga ord för sorgen att dela med dem. Men jag har skratten att dela med dem, och det är faktiskt viktigare.



Jag tror att jag så smått börjar hitta vägarna ut ur den svartaste sorgen, den djupaste dalgången. Därmed inte sagt att jag inte kommer att "dippa" då och nu, fortsättningsvis, länge än. Sorg tar tid, det vet jag ju, det är en lång, smärtsam process. Men den kan rymma skratt och glädje också. Det vet jag också. Och jag finner en viss tröst vid tanken på att faster B skrattar tillsammans med mig nu. Hon var den mest osentimentala människa jag har känt; åh gråt inte, gråt inte, gå vidare istället, och minns det som var fint...



... fast det är ju samtidigt det som gör så ont!



... fan nu gråter jag i alla fall!
Fast det är nästan skönt, mitt i alltihop. Skratt och gråt förutsätter varandra i sorgen.