... I thought that love would last for ever: I was wrong ...

Det finns en scen i Fyra bröllop och en begravning, som alltid får mig att gråta:
Den där Matthew (fint tolkad av John Hannah) läser W H Audens dikt "Funeral Blues" vid sin älskade Gareths kista. Ikväll valde jag att bara se den scenen. Bara för att få gråta. Det behöver jag... Det känns som om jag ska gå sönder av ogråten gråt! Jag saknar henne så jävla mycket... åsså tänker jag på mamma, och på farmor, och alla dem jag älskar, och som jag kommer att förlora...



Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.



Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.



He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.



The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.